FullSizeRender 10

Kokeldar i gryningen utanför Huambo i centrala Angola. 1992.

I takt med att jag har börjat lägga ut mina personliga berättelser här på bloggen har allt fler börjat antyda att jag tar i eller rent av hittar på saker. Skämtsamt ska tilläggas, än så länge, men jag är ändå lite förvånad. För det jag har lagt upp hittills är verkligen (!) ingenting mot vad jag har på lager och jag känner att det kanske är på tiden att jag presenterar mig.

Mellan det att jag slutade gymnasiet 1991 till det att jag flyttade hem för några år sedan levde jag ett liv som jag sällan har pratat om här hemma.

För när jag var i 18-19-årsåldern och kom hem från mina första längre utlandsvistelser, Soehartodiktaturens Indonesien och inbördeskrigets Angola, så var det som att ingen var intresserad av att lyssna. Det var väl aldrig illa ment, men när jag försökte berätta om allt det fantastiska jag hade varit med om hummade bara folk och bytte samtalsämne.

FullSizeRender 10

Millenniefirande medlst krigsdans i en bergsby i Flores, Indonesien.

Det gjorde mig sårad när jag var ung men jag insåg rätt snart att folk oftast bara är intresserade av saker som ligger dem själva nära. Så artig och osäker som jag var på den tiden så ledde det här till att jag slutade prata om mig själv när jag befann mig på hemmaplan, vilket gjorde det sociala umgänget mycket enklare. Och denna tystnad blev snart till en oreflekterad vana.

Jag har varit i krig, i hedniska riter på heliga berg, lokalanställd på en afrikansk oljerigg och levt på minimilön i brasiliansk slum. Jag har liftat genom Mugabes Zimbabwe, varit med i en av Nordens mest omskrivna sekter, jobbat i flera flyktingläger, vallat får på Island och bott på en farm på den kanadensiska prärien. Den sortens saker, bland mycket annat. Självklart får vem som helst som upplever sådant en hel del att berätta och eftersom jag inte är så ängslig över vad folk ska tycka om mig längre så gör jag det ibland för öppen ridå här i bloggen.

Skärmavbild 2015-06-13 kl. 08.32.06

Jag på ålderns höst. Sittande, typ, utanför Ica i Myrviken.

För det är först nu, när mitt liv har blivit alltmer genomsnittligt och förutsägbart de senaste åren, som jag har insett hur spektakulära mina 1990- och 2000-tal verkligen var. Trots att jag varken har haft pengar, planer eller någon som har burit mig under armarna så har jag levt ett mer äventyrsfyllt liv än någon annan jag känner till. Detta kombinerat med det faktum att jag oftast har rest ensam har gjort gör att det nu börjar dras till en punkt där det handlar om att sätta saker på pränt eller börja glömma dem.

Och då sätter jag dem på pränt.

Så passa på och läs. Ni kommer inte att lära känna så många av min sort under er livstid.

——————-

Här här kan ni läsa de av mina tidigare krönikor och blogginlägg som har direkt koppling till mina två decennier på vift.

Den slitna slampanDum & dummare fixar ljusKaoset som uppstod när jag mötte Jackie Joiner KerseePriset för min ungdoms dumhetMitt gamla jag och dasshålet jag begravde det iVad jag inte är om man är vad man äterGeniala sjömanstricket som får mig att hålla i längdenNelson Mandela och härskarringenVägen till fred i det 21:a århundradetBerättelserna som borde berättasOkunskapen som gör oss bättreHavet i mitt blod och hur jag hanterar detDet sorgligaste av rånförsökMotviljan att leva i en värld utan mysterier, Hur jag blev krigare genom att desertera, Mitt mest ambitiösa raggningsprojekt och dess brister, Vad flickan i djuraffären egentligen tänkte, Min mest spektakulära entré och vad den gjorde för freden, Mitt kroatiska livstidsstraff, Två sensationella teorier om vem jag egentligen är. Nyckeln till framgångsrikt resande. Kanadensaren som ÖFK borde värva. På tröskeln till det som skulle förändra allt – för alltid.