Smaka på det här namnet: Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu wa Za Banga.

Det betyder Den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig.

Det var vad Joseph-Désiré Mobutu döpte om sig till efter att ha tagit makten i Kongo Kinshasa i slutet av 1960-talet. Ett långt och bra namn tycker jag.

Här är ett annat: Jämtlands riviera.

Det är namnet som Rätan marknadsfört sig med under många år med förhoppningen att kunna göra byns finkorniga sandstrand till ett eldorado för svensk solturism. Det är ett klatschigt namn, Jämtlands riviera.

Men Jenny Lind, världsberömd sopransångerska på 1800-talet och sedermera motivet på våra 50-kronorssedlar, hon kallade sig inget annat än Jenny Lind såvitt jag vet.

I den mån vi kan vill vi gärna ha inflytande över hur människor uppfattar oss och en viktig del av det är vad vi väljer att kalla oss. Jag heter Marcus, säger jag och tror att jag klarlägger namnfrågan en gång för alla. Men det gör jag inte.

Jag har aldrig kallat mig något annat än Marcus, men min omgivning har alltid envisats med att döpa om mig. Till Macke, Mackan, Mackelimackan, Marco, Gringo, Folinn, Pula, Mundele, Mindele, Grego, Branco, Loiro, Jones och min personliga favorit: Buluelo-Buluelo. Ungefär hälften är smeknamn och resten öknamn. Några av dem är stereotypa för västerlänningar, vissa rent rasistiska, men andra kärvänligt skräddarsydda just för mig.

Gemensamt för namnen är att jag inte haft något som helst inflytande över dem. Folk har ignorerat vad jag sagt för att istället kalla mig vad de anser att jag borde heta. Mitt riktiga namn, för dem. När jag en dag är död kommer dessa namn att vara lika sanna för eftervärlden som mitt dopnamn, om inte ännu sannare, beroende på vem som får sista ordet.

Så det det gäller att sköta sig.

Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu wa Za Banga, han blev rätt snuvad på konfekten kan man säga. Nu när han är död kallas han kort och gott för Dinosaurien eller Mördaren.

Sina förhoppningar till trots kallas Jämtlands riviera fortfarande för Rätan, såvitt jag vet, men Jenny Lind, hon som bara kallade sig Jenny – hon har gått till historien som den svenska näktergalen.

Mitt i allt detta kommer jag att tänka på Östersund. Nu på vintern vill kommunens PR-avdelning helst att vi kallar den för Vinterstaden. Ett fint och passande namn enligt min mening.

Men vad den egentligen heter? För oss glesbygdsbördiga är den stán eller stáa, kort och gott och för samer är den Staare. För turisterna är den Östersund, för de hippa och rappa är den Öset, för de magsjuka är den Cryptostaden och för de melankoliska kan den vara Höstersund om de så behagar.

Så PR-folket kan liksom lansera vilket namn de vill, men vi som bor här kommer ändå att kalla den vid dess rätta namn. Vilket är det namn som var och en av oss tycker att den förtjänar.

I min nästa krönika ska jag berätta om ett av Östersunds riktigt gamla namn. Myntat av folket. Fött ur skräck, död och bedrövelse, som avbilden av ett ansikte som vi får hoppas att staden aldrig mera visar.

Läs den här: Vårt glömda Titanic.